"Jag bryr mig inte om varför han är vit. Jag bryr mig inte om att han en gång varit svart. Jag vet bara att jag gråter då jag lyssnar på hans vackra sånger och hans fina texter. Dem tyckte jag var löjlig när de berättade för mig att han hade dött. Dem tyckte jag var jätte fjantig då jag förtvivlat började höja min röst och fråga, fråga, fråga om det verkligen var sant med gråten i halsen. Den stora och den tjocka utav dem sa bara att jag var dum och buttade mig baklänges in i ett hav av brännässlor. Mina gröna tajta små shorts med gula blommor hjälpte inte alls mycket då nässelhavet tog mig och jag skrek. När min hjälte kom och räddade mig och bar mig in till duschen frågade jag honom om Micheal Jackson verkligen var död och han sa nej. Han sa att han lever lika mycket som både dig och mig och i just det ögonblicket var min hjälte-pappa den absolut bästa personen i hela världen."