Utsidan.

Jag hatar att jag har hjärtat på utsidan. Jag brukar alltid ha lätt att förstå folk i relationer även när det kretsar om mina egna relationer men jusst nu fattar jag ingenting! Har det med å göra att jag försöker för mycket? Har de med att göra att de kanske inte alls håller? Att det kanske inte lever mer än i något år max?
Jag vet inte. Men jag ger och jag ger och jag förstår att det är nog så det kommer vara under den här tiden. Jusst nu måste han ju bara ge till sig själv. Absolut. Jag vill inget hellre. Men varför kan han inte göra det klart för mig? Jusst nu känns bara min väg otroligt dimmigt och jag måste slåss och pusta undan all dimma för att orka se liiite lite. Jag får bara ont i magen och värk i huvudet. Och jag vet att det är himla dumt att blogga under frustration. Ska försöka att inte upprepa...